Hon satt i den stora guld-dekorerade kammaren framför en väldig spegel med ram som matchade rummets inredning. Allting var av äkta guld. Guld som inte var hennes. Pudret yrde så hemskt runtom henne att kammarjungfrun, Emma-Line som stod en bit bakom, ansträngde sig med all sin kraft för att inte nysa men tyvärr så kom den ändå och Emma-Lines ögon vidgades i skräck. Med ett ryck vände sig puder-monstret mot henne med en min av avsmak. - Vad tar du dig till din oförskämda flickunge? Sade hon och genomborrade kammarjungfrun med en blick av is. Emma-Line föll genast ned på knä. - Mina ödmjukaste ursäkter Ers Storslagenhet, vädjade Emma-Line. - Men jag är rädd jag har en dödlig allergi mot puder. Skulle Hennes Höghet misstycka om jag lämnade rummet en stund? - Ja det skulle jag verkligen, sade puder-monstret och drog puder borsten i pudret och med ett ryck tryckte hon upp borsten i Emma-Lines ansikte. Emma-Line tjöt av skräck och puder-monstret såg på medan kammarjungfruns ögon rödnade och hon vred sig i andnöd på golvet tills hon tillslut låg helt stilla.- Anwar! Röt Hennes Höghet och vände sig om mot spegeln för att avsluta sin make-up. Dörren öppnades försiktigt och ett nervöst ansikte stack in genom springan. - Vad kan jag hjälpa dig med pussrosen min? Frågade Anwar och sneglade på den livlösa Emma-Line som låg på golvet. - Ja, du kan först och främst kalla på någon som kan bära ut den där tingesten ut ur min kammare. Svarade hon och pekade på kammarjungfrun. - Och sedan kan du anställa en ny kammarjungfru åt mig. Inte ännu ett flickebarn, tack. De äldre tanterna är bättre för dem kan iallafall uppföra sig. Vad hände egentligen med hon den där gumman nu igen... Du vet hon som var så duktig, vart tog hon vägen? - Du förgiftade Eva efter att hon serverade ditt te på fel sätt, Kalira. Sade Anwar och hans trötta ögon låg djupa i hans sorgsna ansikte. - Ja, nu minns jag. Sade Kalira. - Ja men då var hon nog inget att ha, sånna får skylla sig själva om de inte kan ta instruktioner rätt. - Men det var ju bara te... Började Anwar men blev avbruten av Kalira. - Du är kungen, Anwar. Du måste vara strängare mot dina undersåtar förstår du väl? Hennes ton var bestämd och argsint. Just den tonen hade Anwar lärt sig att frukta. - Hur är det med din mor då? Frågade Kalira. - Lever hon ännu? Anwar ljusnade. - Ja, min kära mor är mycket piggare än vad hon varit på länge. Idag gick hon tillochmed ut i trädgården och gav bröd till änderna helt på egen hand. Det känns så fint att hon är starkare men jag vet att jag inte kommer få behålla henne länge till, hon är ju så gammal, vet du. - Men när ska den där subban ta och dö egentligen? Skrek Kalira i frustration. - Gå och gör dig i ordning för kvällens bal nu! Beordrade hon Anwar. - Och säg åt våra ohängda döttrar att göra detsamma! Kalira reste sig upp från stolen hon satt på och gick fram till sängen. Där låg två vita klänningar som hon gav till Anwar. - Den här med rosa midjeband ska Estella ha. Sade hon och pekade på den ena. - Och den här med gult midjeband ska Sari ha. Anwar gick baklänges ut ur rummet och Kalira satte sig på sängen och rökte sin vattenpipa.

Anwar trippade försiktigt fram genom de stora salarna i slottet med de två klänningarna i famnen. Hans dotter Estellas klänning doftade nytvättad medan hans andra dotter Saris klänning var dränkt i en doft av jasmin. Kalira parfymerade medvetet alla Saris klänningar efter tvättning då Sari inte brydde sig om parfymer och Kalira tyckte att det var mycket viktigt för en ung dam att framstå som vacker och välvårdad. Sari själv tyckte att hennes naturliga doft dög gott och väl men man opponerade sig aldrig mot mor. Aldrig. Anwar var medveten om allt det där men han vågade aldrig ta flickan i försvar. Han var ju också medveten om att man aldrig opponerade sig mot Kalira. Anwar hade nått dörren till Estellas kammare där han försiktigt knackade på. - Vem är det? Hördes en grinig röst. - Det är jag, sade Anwar. - Jag kommer med klänningarna till balen. Estella öppnade dörren och lutade sig otåligt mot dörrkanten med ett höjt ögonbryn. - Ja, låt mig se då! Sade hon och gjorde tecken åt sin fader att komma in. Hon tog emot sin klänning och beskådade den. Under tiden såg sig Anwar omkring i kammaren. Estella hade en stor himmelsäng som för tillfället var bäddad med ljusblå siden och prydd med vita broderier. På väggarna satt ark med kärlekspoesi inramade i en cirkel, allihopa med silverramar och i mitten av cirkeln hängde en mellan stor målning på Estella själv. Hon var väl rätt självupptagen ändå den flickan, tänkte Anwar. - Ah, mor har mycket god smak när hon väljer mina dressar, sade Estella och smekte gillande klänningstyget. Oskuldsfull och ändå sensuell. Anwar vaknade upp ur sina tankar och såg på klänningen. - Ja, jo, den är mycket vacker. Men nu måste jag nog lämna Saris klänning också... Estella vände sig mot sin far. - Lika igen?! Utbrast hon och såg förebrående på Saris klänning som dinglade från Anwars ena arm. - Ja... Började Anwar men blev abruten av dottern. - När ska Sari sluta efterapa mig egentligen? Åh, jag blir så led! Estella körde ut sin fader ur kammaren och stängde dörren med en smäll. Anwar suckade och började bege sig mot Saris kammare.

Han knackade försiktigt på men ingen svarade där inne. Han öppnade dörren och kikade in. Rummet var stilla och kallt. Där fanns mycket rych och pysh och livlösa prydnader, allt ditställt på mor Kaliras begäran. Han stängde igen dörren och begav sig istället ut på gården för att leta efter flickan. Hon försvann ofta sådär, smög iväg till tjänarnas skjul och spelade kort med de som arbetade på slottet eller lånade en häst av kungafamiljens kusk och red ut på ängarna på andra sidan tjärnet. Det dröjde inte länge förrän han hittade henne. Han hörde hennes skratt bland äppelträden i slottets trädgård blandat med busiga hundskall. Trädgården var lika vacker som alltid. Den hade funnits där ända sedan kung Ernos tid. Anwar var glad att Kalira inte ändrat på trädgården, som hon hade med slottets inredning. Kalira hade inget intresse alls i växter så varför skulle hon? Trädgården bestod mest av buskar och träd, de enda blommorna som växte där var vildvuxna förgätmigej och vitsippor. Det gick en rak gång av marmorplattor ut från slottet och mot trädgården. Längre fram fanns en damm som smalnade av på mitten och över den mittendelen hade det byggts en liten bro som det stod en bänk på. På vardera sida av brons ändar växte blossande rosenbuskar som omringades av täta vitsippor och förgätmigej som slingrade sig runt hela dammen. När man väl hade gått över bron så väntade äppelträden lite längre fram. De var noga planderade i sina positioner och marmor gången var ladg omsorgsfullt runt varje stam så att man kunde gå där bland träden och bara njuta av skönheten. Trädgården var rätt enkel, men mycket fridfull och vacker. Det fanns även andra buskar där också som gick på sidorna av marmor gången men Anwar visste inte vad det var för buskar. -Sari! Ropade han och satte sig långsamt ned på bänken på bron. Skratten och hundskallen tystnade och snart kom två figurer tassandes ut från äppelträden med rackartyg i blickarna. - Så trevligt att far kommer och gör oss sällskap i det fina vädret, eller hur Remus? Sade Sari och böjde sig ned för att ruffsa till i pälsen på den lilla Jack Russell Terriern. Remus viftade glatt på svansen och sprang i förväg bort mot Anwar för att hälsa med exalterade skall och slickningar på handen. Remus måste tyckt att Saris balklänning var mycket intressant, han började nafsa så girigt efter den att Anwar fick ställa sig upp så den lilla hunden inte skulle få tag i den. - Remus, sade Sari som hade nått fram. - Remus, sitt! Sitt fint! Hunden lydde genast och satte sig tålmodigt ned, men den viftande svansen och de yrvakna hundögonen tydde på annat än det lugn som Remus försökte utstråla. Anwar och hans dotter satte sig ned på bänken. - Hur mår du, min flicka? Frågade Anwar och slätade till ett veck på klänningen i hans famn. Sari blickade ut över dammen. - Bra, svarade hon. - Är det bal igen? Anwar såg upp på Sari, sedan ned på klänningen och på Sari igen. - Ja, jo, jag har med mig din tilltänkta klänning för kvällen, sade Anwar men hans röst dog ut lite på slutet. Han räckte över klänningen till Sari. Hon tog emot den men tittade inte på den utan stirrade envist mot dammen och änderna som simmade runt där. - Estella blev sur över att ni skulle få lika klänningar igen och sade att du efterapade henne, som hon kallade det, sade Anwar. - Hon vet mycket väl att det är mor som väljer, savarde Sari och suckade lite lätt.  Anwar såg på sin dotter. Både Sari och Estella var väldigt lika Kalira till utseendet med Anwar kunde inte undgå att tycka att det var något med Sari som ändå var totalt olikt de andra två. Hon hade en så ren och glädjefylld utstrålning. Ett leende som gick rakt till hjärtat på en. Och personligheten fick man ju inte glömma. Hon var väldigt omtänksam mot alla människor och hade glimten i ögat vid alla tillfällen. Hon var mycket älskvärd och godhjärtad. Tyvär så kunde inte Kalira och Estella se allt det vackra med Sari. De få gånger de hade något att säga som inte rörde dem själva, rikedomar eller skvaller så konstaterade dem oftast hur konstig Sari var. Bakom hennes rygg förstås. Sari avbröt Anwars tankar. - Ja jag kanke borde gå och göra mig i ordning för kvällen då, sade Sari. - Mor blir väl rasande om jag går på festen och luktar hund. Förresten så är det dags för mig att lämna tillbaka Remus till Hans också. - Hans? Sade Anwar. - Är det stalldrängen? - Nej, det är stalldrängens 8-åriga son, sade Sari och ropade till sig Remus som förvillat sig bort till dammkanten där han försökte leka tafatt med änderna som flydde för livet och kvackade upprört. Anwar kunde inte motstå att le. Sari och Anwar omfamnade varandra för en kort stund innan de gick åt varsitt håll. Anwar gick sakta mot slottet igen. Han hoppades att Sari skulle finna sig en potentiell make på balen. Han visste att Sari var olycklig på slottet och hoppades att hon kunde finna en man snart som skulle behandla henne väl och med den respekt hon förtjänade. Anwar var framme vid den bakre ingången. Han blickade bort mot Sari som var långt borta nu, påväg mot stallet, sedan suckade han djupt och gick in igen.

Resume: Madame Edith och Elisa sitter och äter kvällsvard. Edith ska precis börja berätta för Elisa om de komplicerade förhållandena inom kungahusets historia. Eftersom att det är en så invecklad historia så får den en egen episod i berättelsen.

Edith tystnade för en liten stund som för att dra sig till minnes om något. Tillslut sade hon: - Men det finns grupper på våran sida... Hemliga samansvärjningar vars syfte är att störta det falska kungaparet. Jag vet faktiskt inte om de fortfarande är aktiva. Elisa kunde se på uttrycket i Edith's ögon att hon hoppades att de fortfarande var det. - De första grupperna bildades nog för sex år sedan. Samma år som det falska kungaparet, Kalira och Anwar Sinka som dem heter, tog över tronen. I tre år innan det ödesdigra resultatet dagades var det en kamp om makt och prestige mellan paret Sinka och paret Viital, de sanna ägarna av kronan.
Edith tystnade en stund, hon visste inte riktigt vart hon skulle börja nysta upp i denna härva till berättelse men sedan drog hon efter andan igen: - Ernesto Viital, den rätte kungen och Anwar Sinka är kusiner förstår du, sade Edith. - Eftersom att Ernesto's far, Krichan, var son till den tidigare konungen Erno Viital så var det självklart att arvet av tronen fortsatte i Krichan's led för att han var man. Ellah Viital som var Erno's dotter, Krichan's syster alltså, visste att hon inte kunde göra anspråk på tronen så hon gifte sig med Hertig Anór Sinka och fick sonen Anwar. Krichan tog sig en drottning i samma värva, en mild och mycket vacker kvinna som hette Hilja. Innan det första året i deras äktenskap var förbi hade de satt en dotter till världen. Hennes namn var Pedita och om henne finns det inte mycket att säga efter hennes försvinnande. Pedita och Anwar var samtida, åtta år efter deras födslar fick Krichan och Hilja sonen Ernesto. Kung Krichan och drottning Hilja var överlyckliga, de hade fått en arvinge till tronen. Sonen blev deras nya favorit som de värnade och älskade väldigt högt. För högt tyckte antagligen Pedita. Det stackars flickebarnet fick antagligen nog av att den nye sonen favoriserades så mycket så vid fjorton års ålder rymde hon från slottet. Krichan och Hilja insåg till sin stora förtret att det var deras fel att deras älskade dotter rymt. De sände ut folk att leta efter henne, men förgäves. Det enda de fann var ena halvan av flickans näsduk som en skogsvaktare hade funnit i sin skog. Ja, du förstår, de visste att halvan var av Peditas näsduk för att den hade de guldiga kungliga broderierna. Och där försvinner alla spår av Pedita. Vissa tror att hon blev tagen av Heddaren, andra tror att det var skogsvaktaren som dödat flickan. Vid tiden av Pedi.... - Vänta, vänta nu! Avbröt Elisa och höjde handen som ett stopptecken. - Vem är heddaren? - Du menar vad är Heddaren, svarade Edith.

Gumman lutade sig bakåt i sin stol och gnuggade sina ögon. Hon var nog väldigt trött trodde Elisa. - Heddaren är skogens härskare. En väldig best som inte är att lita på, den enda i sitt slag. Det är ytterst få som sett den och jag själv är en av de få. Den är stor som en björn, om inte större och pälsen är svart som natten. Man kan säga att det är en varg om man vill för den har huvudet av en sådan men den har även en stor krans av långt hår om sitt huvud. - Som ett lejon alltså, replikerade Elisa. - Lejon? Sade Edith och såg frågande på flickan. - Vad är ett lejon? - Det är ett djur. Har ni inte lejon här? Frågade Elisa förvånad. - Pytt! Sade Edith. - Vad är det för fantasi djur du hittat på? - Jag undrar jag vem det är som hittar på fantasidjur, sade Elisa tyst för sig själv. -Vad sa du? Frågade Edith. - Åh, inget, sade Elisa och viftade bort det. - Fotrsätt berätta om kungafamiljens öden du istället. Edith spände en sökande blick i Elisas ögon och lutade sig tillbaka igen. - Nå, vart var jag? Ja just det! Vid tiden av Peditas försvinnande var Ernesto sex år. Hela familjen och släkten sörjde henns försvinnande. Ellah, Anór och Anwar flyttade in i slottet för en tid för att trösta sina vänner och hålla kungariket på fötter medans familjen fick sörja ifred. En tung slöja av vemod låg över hela landet det året. Landets folk sörjde med sin älskade kungafamilj och långt efter att Krichan och Hilja gett upp sökandet efter sin dotter så fortsatte landets befolkning att anordna skallgångskedjor hela året ut. Även på vintern. När vemodets slöja lättade för både folket och kungafamiljen blev det mesta som vanligt igen. Ellah och hennes lilla familj stannade på slottet en liten stund till bara för att se till så att Krichan och Hilja klarade sig bra. Ernesto och Anwar blev de bästa lekkamraterna två pojkar kan bli trots åldersskillnaden. De hittade på nya jäkelskap varje dag. Ett av deras favorit hyss var att springa ner i slottets kök och rycka kokerkan i kjolkanten. Den feta gumman som hade ganska hett temperament började då jaga pojkarna och vifta med sleven efter dem. Pojkarna kallade sig för matadorerna. Kokerskan var deras ilskna tjur. Edith log vid tanken. Det tvingade fram ett litet leende hos Elisa också. - Men sen, sade Edith och slog uppgivet ut med armarna. - Sen när pojkarna blivit vuxna och Ernesto gift sig med Adeline och fått en son, träffade Anwar Kalira och det var hon som utlöste det interna kriget i familjen. Anwar såg inte alla Kaliras dåliga sidor, han bländades bara av hennes otroliga skönhet. Både ögon och hår svarta som natten och en fyllig mun i djupaste röd trollband hans hjärta och han var med ens fast i äktenskapet och den dummern hade även satt barn på den onda kvinnan, tvillingar tillochmed! Anwar som egentligen var nöjd med sitt liv som det var fick huvudet omvridet av Kaliras maktgalna idéer. Varför gör du inte anspråk på tronen? Vad har Ernesto för rätt till tronen? Det var det enda Kalira verkade intresserad av men Anwar som var så förälskad tyckte att allt hon sa var helt rätt. Han måste ta över tronen. Han måste göra sin älskade Kalira till den vackraste drottning landet skådat. Några år gick och sen började bråken. Kalira förde talan för Anwar som inte verkade ha något att säga till om själv. Ernesto försvarade sig och Adeline med bestämda ord men dunkade näven i väggen om kvällarna och undrade vad som tagit åt Anwar. Han kunde inte förstå... Och så en natt försvann Ernesto, Adeline och deras son, kronprinsen, spårlöst och Kalira utnämde Anwar till den nye kungen och satte sig bredvid tronen. Sedan dess har landet varit i leda. Skatterna är höga och lagarna är löjligt hårda. Man får till exempel inte passera kungahuset där Kalira och Anwar nu styr utan att krypa förbi på knä och kyssa muren som omger slottet innan man ställer sig upp. Det verkade som om Edith hade berättat klart nu konstaterade Elisa. Hon hade inte hängt med riktigt med alla namn och släktförhållanden men hon trodde att hon hade fått något slags grepp om saken i alla fall. - Hur vet du allt det här? Frågade hon tillslut. - Kära vän, sade Edith. - Du glömmer bort att jag är en häxa. Jag kan gå in i människors medvetande och se det jag vill se. Få svar på det jag undrar. Edith blinkade med ena ögat mot Elisa som plötsligt försökte att inte tänka på någonting alls. - Du kan vara lugn, sade Edith. Det krävs enorm koncentration för att läsa någons tankar och jag är för trött för det nu. - Men kan inte du försöka nå Ernestos eller Adelines tankar då? Frågade Elisa och lät smått desperat. - Och hon den där flickan som försvann? Kan du inte nå henne? Edith skakade sorgset på huvudet. - Jag kan inte nå dem. Jag vet inte varför. Antingen så har någon med trolldom satt en spärr för så att ingen ska kunna nå dem eller så... Eller så är dem inte längre i livet. Ediths ansikte förvreds i sorg men bara för ett ögonblick. Elisa kunde se att livet hade gått hårt på Edith i alla hennes rynkor. Hon måste ha förvridit sitt ansikte i sorg ofta. Edith snörvlade omärkbart och ljusnade igen. - Men nu ska vi sova, flicka lilla! I morgon ska vi på bal i kungahuset. Här är våran inbjudan, sade hon och zappade fram ett vitt kuvert mellan fingrarna precis som trollkarlar gjorde med spelkort hemma i Elisas värld. - På bal?! Utbrast Elisa förvånat men Edith bara flinade och gick in till sitt och lade sig. Elisa suckade uppgivet men lite förväntansfullt och gick sedan in till sitt hon med.

De första dagarna som Elisa tillbringade hos Madame Edith var allting bara lugnt. Madamen påpekade dock att Elisa behövde byta kläder så att hon inte skulle sticka ut ur mängden så mycket. En dag ursäktade sig Edith med att hon måste springa på marknaden för att köpa bröd. Hon trampade in i sina träskor, som tillochmed dem var inristade med ett antal "häxmärken" som Elisa kallade dem, och sedan gick Madamen ut med en sista lurig blick på Elisa som inte alls kunde förstå varför Edith skulle köpa bröd när de redan hade så mycket. Men Elisa's fåfänga blev mycket lycklig när Madamen kom hem någon timme senare och visade fram en klänning som hon gav Elisa och som nästan fick Elisa att gråta av glädje och tacksamhet. Eftersom kvinnorna som Elisa sett på torget för några dagar sedan hade haft klänningar som var väldigt viktorianska så blev hon inte överraskad när denna var det också. Det var en grå lång klänning med vita volanger och ett brett siden band i midjan som knöts till en hård, stor rosett i ryggen. Den hade trumpetärmar som slutade i vit spets och Elisa tyckte att det var det vackraste plagget hon någonsin ägt. - Jag tog en grå, flinade Edith mot henne och såg så lycklig, så lycklig ut över alla tack och kramar som Elisa hade överöst henne med. - Jag tyckte att den skulle gå fint ihop med dina ögon, plirrade gumman mot Elisa.

Två dagar förflöt i mycket god och varm stämning. Klänningen som Elisa fått passade henne perfekt men den var inte så nedtonad som Elisa egentligen velat. När hon talade om det med Edith så sa gumman att det bara var bra att hon såg lite pråligare ut än arbetarklassens kvinnor. "Man vet ju aldrig vilka situationer du skulle kunna hamna i." som Edith sade med betoning på du. När Elisa tänkte på det som Edith hade sagt och varför hon i huvud taget var i den här världen så insåg hon att det var nog lika bra. Sina egna kläder lade hon i ett litet knyte och packade ned tills den dagen hon skulle lämna Edith's trygga hem och fara ut på de hejdlösa äventyr hon trodde väntade där ute i fjärran. Elisa's lära hos Edith var i full gång vid det här laget. All tid som blev över efter dagens sysslor tillbringade de med att tillverka galdrar, spådom i olika format, örtmedicin och traditionell trolldom så det räckte och blev över. Elisa trodde nästan att hennes hjärna skulle spricka av all information den fick. Hon lärde sig att kasta förbannelser, ett antal besvärjelser och hon fick lära sig healing. Allting som Elisa varit med att tillverka fick hon behålla. Edith packade ned allt som hon trodde Elisa skulle få användningför i en säck som hon sedan förseglade med en förtrollad knut. Hon gav Elisa en liten lapp med besvärjelsen som skulle till för att öppna knuten och uppmanade henne om att ingen annan förutom Elisa själv fick se vad som var i säcken. Ingen! - Varför är det så hemligt? Frågade Elisa. Kvällen var kommen och de två kvinnorna hade börjat göra i ordning för natten. - De små lorthögarna till kungapar! Viskade Edith förstulet och nästan spottade ut ordet kungapar. - Vadå? Undrade Elisa försiktigt. - Dom är så rädda för vad vi trollkunniga kan göra mot dem så de har förbjudit all magi, kraxade Edith med uppenbart hat i rösten. - Men hur går det ihop med att du säljer dina magiska tjänster då? Frågade Elisa. Edith kastade en förstulen blick över skuldran, mest för att få lite stämning och nyfikenhet i Elisa, sedan drog hon med sig flickan in i köket och gjorde i ordning en kanna te som de drack av medan Edith berättade.

- Vi trollkvinnor och trollkarlar här i landet måste vara mycket försiktiga när vi väljer våra kunder, började Edith försiktigt. Elisa tog en stor klunk av det varma teet. Den varma vätskan rann sakta genom hennes kropp och framtvingade en rysning som fick fjunen på hennes rygg att resa sig. Edith fortsatte: - Man vet aldrig när det falska kungaparet skickar ut spioner för att ta reda på var upprorsmännen finns. De kommer några gånger i månaden, vet du. Utklädda till män eller kvinnor på resande fot. De frågar sig för. Smyger runt husknutarna på nätterna... Vissa säger att kungaparet tillochmed skickar ut barn att spionera på folket. Edith pausade en stund där för att plocka fram lite kakor till teet. Elisa blev lite rörd över att den gamla gumman här satt och berättade rövarhistorier och bjöd på kakor och te. Hon kände sig som sju år igen. På den tiden då mormor fortfarande levde... Elisa slog fort ifrån sig de tankarna. Hon blir alltid så ledsen när hon tänker på gosiga, glada mormor. Ediths röst avbröt hennes tankar. - Är man oförsiktig så tar dem en utan att man ens hinner blinka, sade hon och knäppte raskt till med fingrarna rakt framför ansiktet på Elisa som ryckte till så hennes te nästan flög ur koppen och fjuna reste sig på helspänn i nacken. Edith visste verkligen hur man planterade rysningar längst en människas ryggrad, tänkte Elisa. Hon ställde ned koppen så det inte skulle inträffa ytterligare missöden och sade: - Varför benämner du kungaparet som det falska kungaparet? Edith tog raskt upp en kaka och petade in den i Elisas mun. - Förstör inte för mig nu, vi kommer till den delen snart, sade gumman och tog en kaka själv. - Hur som helst, fortsatte hon. - Det är ett himla hemligetsmakeri detta om vilken sida man står på. Man bör helst inte prata om det med någon. Är man trogen sitt land och vill störta det falska kungaparet så blir man tagen av den falska kungens män om de får veta. Är man på det falska kungaparets sida så blir man nedstucken av de som vill ha tillbaka sanningen. Så vart man än står är det alltid bäst att hålla det för sig själv.

Om du fick en chans? Del 3

Elisa gick längst gatan. Det var ganska mörkt nu. Det hängde några lyktor på stolpar som var uppsatta längst vägen. Kvällen var trolsk. En ockultism shop hade Lawrence sagt att hon skulle leta efter. Medan hon gick spejade hon ut i natten för att se om där hängde några skyltar eller något liknande som kunde visa henne vägen till shoppen. Plötsligt var det någon som tog tag i hennes arm och drog in henne i en mörk gränd. Nu blir jag mördad, tänkte Elisa.

- Nu blev du rädd va? Hörde hon en kraxig röst säga.

Hon vände sig om och såg en äldre gumma stå där och flina mot henne. Det var för mörkt för att kunna urskilja hur gumman såg ut men hon lät ganska vänlig, om än lite barsk. Elisa svarade inte på gummans fråga så gumman fortsatte:

- Det är jag som är Madame Edith. Siare, hyresvärd, musiker och ockultist! Jag skulle kunna lägga på en massa annat också men det skulle ta för lång tid att säga, sade Madame Edith och Elisa kunde se hennes små ögon plirra mot henne i mörkret.

- Vad står vi här och står för, frågade madamen.

- Kom in! Kom in och känn dig som hemma!

Gumman började gå längre in i gränden. Elisa följde snällt efter. De kom fram till en liten bräcklig dörr som nästan smälte ihop med murväggen.

- Du förstår, började gumman medan hon öppnade den lilla dörren.

- Jag visste att du inte skulle tänka på att gå in i gränden här och titta efter min shop så jag kom ut till dig. Och skrämde dig! Erkänn att du blev rädd, sade gumman.

- Om jag blev! sade Elisa och försökte låta munter men hon kände hur hon darrade på rösten. Chocken hade ännu inte riktigt släppt henne. Dörren in till Madame Edith's skyffe var lika lång som madamen själv och eftersom att Elisa var ca 20 cm längre än den kortväxta gumman så var hon tvungen att ducka när hon skulle gå in.'

Först var det mycket mörkt där inne men Madame Edith tände några levande ljus och satte liv i kaminen så att ett milt ljus spred sig i rummet. Elisa såg sig omkring. Det var lite dimmigt här inne på något sätt, många bokhyllor och dylikt som inte blivit dammade på väldigt länge. På väggarna hängde afrikanska masker och drömfångare, blåsvarta fjädrar som såg ut att ha tillhört en korp någon gång för länge sedan. Madamen förklarade att där bara fanns tre rum. Ett kök, ett sovrum och ett rum som hon namngav som hobbyrum. Där fanns mycket underliga saker i hobbyrummet. Det odlades växter i fönstret som Elisa aldrig någonsin sett förr, de såg inte ut att vara av den värld hon var van vid men när hon tänkte efter så var hon ju inte ens i den värld hon var van vid. Detta var något helt annat. Hon räknade att det fanns upp till sex stycken bokhyllor som var fullproppade med böcker, mer eller mindre dammiga, det låg tillochmed böcker ovanpå bokhyllorna och på golvet och byråerna i rummet. I ett öppet skrin på bordet låg torkade örter och diverse talismaner, små flaskor med drycker ihopkokade på ett så groteskt sätt att Elisa skulle må bäst av att inte veta. Där fanns även en stor kista, låst med tunga kedjor och hänglås. Kan undra vad som finns i den, tänkte Elisa.

- Nu har jag gjort i ordning gröt och te till oss båda här, ropade Madame Edith från köket.

Elisa slet sig från alla de mystiska saker i hobbyrummet som på något sätt hade tagit henne med skräckblandad förtjusning och gick in till Madamen.

En härlig värme hägrade i köket. Madamen hade tänt rökelser som gjorde Elisa lugn och kanske lite dåsig. Men hon var för upprymd för att sova nu. Hon satte sig vid köksbordet och intog kvällsvarden med Madamen. Efter en stund kunde Elisa inte hålla tyst med sina undringar.

- Vilka konstiga grejer du har här, sade hon och gjorde stora ögon mot Madamen.

- Ja, visst är det mysigt? svarade gumman och flinade stort med alla sina tre tänder.

- Vad är allting egentligen? frågade Elisa och gjorde en gest mot hobbyrummet.

- Det är mina hjälpmedel, svarade Madame Edith.

- Äkta trollkvinna ut i fingertopparna som jag är så är det ju bara naturligt att jag har några saker som är... annorlunda, fortsatte Madamen utdraget.

- Så du är en häxa? frågade Elisa nyktert.

- Jajemen! Den bästa i landet, eller i alla fall som jag vet om, sade Madamen och låtsades se fundersam ut.

- Det är inte bara en hobby och livsstil förstår du, fortsatte Madamen.

- Det är även ett yrke. Mot betalning lindrar jag menstruationsvärk, migrän, giktsmärtor och annat dylikt. Jag spår i kula och spegel. Jag kan även hjälpa en älskande med brustet hjärta att glömma sin sorg och mot en rejäl slant kan jag sätta en års lång förkyldning på mina kunders mest avskyvärda grannar. Jag kan göra massa annat också men som ett exempel har vi dessa, avslutade Madamen och höjde armarna mot taket som om hon krävde stående ovationer för sina kunskaper. Elisa klappade händer och visslade lågt på skämt för att visa Madamen att hon var imponerad.

- Men är det på riktigt då? frågade Elisa och såg menande på Edith.

Madame Edith gav henne en små putt blick och reste sig och gick ut i hobbyrummet.

- Vänta här, sade hon innan hon gick.

Hon kom tillbaka till köket med en vacker, ålderdomlig, hand spegel. Spegelramen var skimmrande i äkta guld och hade vackra detaljer sniddade på sig. I andra handen hade hon en liten svart sidenpåse.

Madamen strödde ut påsens innehåll på bordet och lade spegeln brevid.

Elisa böjde sig över bordet för att se bättre på det som varit i påsen.

- Symboler? frågade hon Edith.

- Galdrar, svarade Madamen.

- Mycket gammal trollkonst. Mycket kraftfulla, sade Edith.

- De ristas oftast i trä och i skårorna skall där hällas blod för att få mest kraft.

Elisa satt och såg på fascinerat medan Madame Edith letade sig igenom dessa galdrar som hon kallade dem.

- Jag fann den, utropade Madamen och höjde träbiten med symbolen ristat i blod.

Edith tog spegeln och lade den mitt framför sig, ovanpå den lade hon galdern.

Madame Edith började sjunga lågt. En slags trollsång som bestod av för länge sedan glömda ord och uttal. Det lät trolskt, som om det kom från något alvarike långt tillbaka i tiden. Allteftersom Madamen mässade så steg hennes röst och blev kraftfull och myndig och plötsligt slutade hon sjunga.

- Blunda, kommenderade Madamen Elisa och Elisa löd snällt.

Madamen höll fram spegeln mot Elisa, rakt framför hennes ansikte.

- Nu kan du titta.

Elisa öppnade sina ögon och framförsig i spegeln såg hon en främmande människa. Eller, nej! Det var ju Elisa själv. En helt annorlunda Elisa. Hennes förr så mörkt bruna hår var i refletionen av henne själv nu blondt, hennes blågråa ögon var nu helt klarblå. Hon skyndade sig att titta ned på sitt riktigt hår men det var mörkt som vanligt, det var bara spegelbilden som var annorlunda. Elisa hade glömt Madame Edith för ett tag men när gumman drog med handen över spegeln så försvann den andra Elisa, reflektionen av henne var nu vanlig igen och hon vaknade upp ur sin häpnad.

- Sannerligen är du en mästerlig häxa, sade Elisa viskande till Edith som kuttrade av välbehag över berömmet.

Elisa var tvungen att kolla sitt hår en gång till men det var alldeles som vanligt.

- Men nu till vårat verkliga ärende, sade Madame Edith.

- Min goda vän Lawrence skickade dig till mig så att du ska gå hos mig som lärling för några dagar.

- Ska jag också få lära mig att trolla sådär, frågade Elisa förtjust med förväntan i sina ögon.

- Åh, hå, skrockade gumman.

- Inte riktigt så kanske men du ska få lära dig ett och annat som kan vara nödvändigt för dig på din resa.

- Oh, suckade Elisa saligt.

- Jag ska få lära mig att trolla, sade hon med all världens lycka i sin röst.

Elisa skulle aldrig erkänna det själv men trots sina 19 år så hade hon ännu många barnsliga sidor kvar i sin personlighet. Inte barnsliga på ett dåligt sätt, oh nej, men på ett äventyrligt sätt. Och ibland kunde hon kanske vara lite för lättretlig men det var inget som märktes ofta.

Eftersom att mörkret hade fallit för länge sedan så gick Edith och Elisa och lade sig. Edith erbjöd Elisa att få sova i sovrummet så kunde Edith själv ordna en bädd på golvet i hobbyrummet. Elisa tackade för sig och gick sedan och stupade i säng. Hon somnade på en gång. Det hade varit en lång dag för henne eftersom att när hon steg in i denna nya världen så var det mitt på blanka dagen här jämfört med vad det var i hennes egen värld. När hon hade varit där så hade det varit kväll. Hon ägnade en liten tanke åt pojkarna hon hade träffat på torget och hoppades att allt gick väl för dem sedan gled hon in i en tung och härlig sömn.

Shira Löfstrand

Här kommer den andra delen av min följetång "Om du fick en chans?" Enjoy :)

Om du fick en chans? Del 2

Först slog ett bländande ljus emot Elisa. Hon hörde hur porten bakom henne slog igen och sedan blev allting så... vanligt?

Hon kastade ett öga över axeln. Porten var inte där... Det enda hon såg bakom sig var en gata som stäckte sig lång och bred, full med männorskor som hade mer eller mindre bråttom.

Är jag verkligen i en annan värld? Tänkte hon. Eller har jag bara teleporterats till en annan plats? Mer hann hon inte tänka förrän hon hörde upphetsade röster och ett sorgligt tjut någonstans i hennes närhet. En bit bort längst gatan såg hon hur några pojkar tog en fisk från en yngre pojke och började springa åt det hållet hon stod. Elisa reagerade på en gång och ropade till den lille pojken: - Stanna här! Jag följer efter dem!

Elisa började springa efter pojkarna som inte var så lång framför henne. De var tre stycken, antagligen i 13-års åldern av längden att döma.

- Stanna! Ropade hon.

Pojken som sprang sist kastade en snabb blick bakåt. När han upptäckte att de var förföljde snabbade han upp farten en aning. Elisa fastslog att det var han som hade fisken eftersom att han inte gjorde spring-rörelser med armarna. Hon började springa snabbare tills hon var ifatt dem. Hon rusade mot pojken med fisken.

- Fånga! Skrek pojken till en av de andra pojkarna och kastede fisken så att den flög över Elisas huvud och landade framför fötterna på en av pojkarna som kvickt snappade upp den och började springa igen. De fortsatte att kasta fisken fram och tillbaka mellan varandra medan de sprang för att Elisa inte skulle få tag på den ända tills hon fick sitt tillfälle.

- Aj! Skrek pojken som hon flugit på medan de föll mot marken.

- Ge mig den där! Sade Elisa och ryckte åt sig fisken som pojken fortfarande hade i sitt grepp.

- Skäms! Skäms på er som slår en stackars oskyldig pojke och tar det som ej är i eran ägo! Skäms!

Pojkarna stod samlade nu och såg betydligt vekare ut med blickarna riktade mot marken. De var besegrade.

- Vad tänkte ni på, unga män?

Då började en av pojkarna storgråta.

- Vi-hi ville bara h-ha mat! Hickade han.

- Vi är så hungriga!

De andra två pojkarna föll också med i gråt kören.

- Följ med mig nu. Sade Elisa och försökte låta mjuk i rösten.

- Jag vill att ni ber om ursäkt till den lille pojken och om ni gör det så lovar jag att jag ska ordna med mat åt er. Sade hon.

- Sä-säkert? Hickade den pojken som hon antog var äldst.

- Ja det är klart. Sade Elisa.

- Kom med mig nu.

De gick tillbaka till den lille pojken som snällt hade väntat på samma ställe. Han blev överlycklig när han fick tillbaka sin fisk och svarade med ett blygt och mycket barsligt "De jör inge" när de äldre pojkarna bad om förlåtelse. Han förklarade för dem att han hade hjälpt fiskar männen i hamnen med arbetet och som belöning hade han fått den stora fisken som han skulle ta hem till sin fattiga familj som bestod av mor och lillebror. De skulle bli så glada över att få mat på bordet för en gångs skull... Trion och Elisa tog farväl av den lille pojken och sedan gav de sig av mot "det farliga torget" som pojkarna kallade det. På torget fanns det stånd med frukt, bröd, viner, torkat kött och färsk fisk. Elisa försökte handla ur ett fisk stånd men säljaren ville inte ta emot hennes pengar.

- Vad är det där för trams du kommer med kvinna? Sade mannen bryskt.

- Här gäller inga låtsas pengar, nej, riktiga pengar ska det vara om du vill handla hos mig!

Elisa lade märke till att mellan sina utbrott stod mannen och sneglade på en dam som stod och sålde djur skinn i ståndet en bit bort. Hon var kort, lite mullig med långa blonda flätor och rosiga kinder, mycket söt faktiskt. Plötsligt kände Elisa sig lite fräck.

- Vad är ditt namn min herre? Frågade hon artigt.

- Lukas! Svarade den mörke, råbarkade mannen fortfarande med uppror i rösten.

- Och damen där borta heter...? Fortsatte Elisa och pekade på djur skinns försäljerskan.

- Lena... Svarade Lukas, nu med ömhet och blyghet i rösten och såg längtansfullt på Lena.

De tre pojkarna stod bara där helt tysta medan Elisa talade med Lukas. Deras magar kurrade till då och då.

Pojkarna och Lukas såg på medan Elisa gick bort mot djur skinns ståndet och började tala med försäljerskan Lena.

De såg hur Lena hajade till och såg på Lukas, hennes kinder blev ännu rödare men ett blygt leende trädde fram i hennes ansikte.

Elisa kom tillbaka till Lukas och pojkarna och såg ganska mallig ut.

- Lena berättade för mig att det är dans ikväll på Värdshus Thomson och hon vill gärna att du ska vara hennes kavaljer där.

Lukas blev så röd, så röd i ansiktet men kunde inte under några omständigheter dölja sin lycka.

- Som en tomat! Viskade den yngsta pojken till de två andra.

Men Lukas tycktes inte höra den genanta kommentaren, han stod och log så vackert han bara kunde mot Lena som besvarade det med ett ännu vackrare leende.

- Unga dam. Sade Lukas nu vänd mot Elisa.

- Själv har jag aldrig vågat prata med den vackra damen där borta men tack vare dig så har jag nu en chans att att vara med henne. Som tack giver jag dig denna lax!

Sade Lukas och räckte fram laxen som var inslagen i ett tunt, brunt papper.

Och så fortsatte Elisas dag. Hon sprang runt på torget och erbjöd ståndägarna tjänster mot att betalningen skulle vara något ätbart ur deras stånd och till slut kunde hon räcka över mat som skulle räcka en hel vecka till pojkarna. Några lyckotårar fälldes, pojkarna emellan. Sedan tackade de Elisa med många djupa bugningar och kramar och sedan gav de sig iväg.

Elisa stod kvar på torget bredvid en spegel handlare som höll på att packa ihop sina varor för kvällen. Det började att mörkna. Vad var det här för ställe egentligen? Det verkade så gammaldags. Hon hade sett några hästskjutsar komma farande längst gatorna men inga bilar. Alla kvinnor hade klänningar. De flesta hade träskor medan andra hade lite förnämare skodon. Hon hade fått många undrande blickar på sig när hon sprang runt på torget i sina jeans, gympaskor och hoodjacka.

- Elisa! Hörde hon en låg röst säga. Hon kände igen rösten. Det var Lawrence röst, kattens röst.

- Lawrence! Viskade hon tillbaka.

- Var är du?

- Här, i spegeln! Svarade han.

Hon vred på huvudet och fann Lawrence ansikte i enn spegel som hängde litet snett bakom henne. Hon såg sig om efter spegel handlaren för att försäkra sig om att denne inte tittade på henne men han var fortfarande upptagen med att packa ihop. Hon gick fram till spegeln.

- Hur gör du det där? Frågade hon med häpnad.

- Åh, det är inte viktigt. Svarade Lawrence.

- Men du borde veta att det är såhär jag kommer kontakta dig framöver om du behöver hjälp. Du gjorde ett bra arbete idag. Jag är mycket nöjd med dig så nu ska du få veta något om dig själv.

Elisa väntade medan Lawrence kikade lurigt på henne. Han ville se om hon var nyfiken på vad det kunde vara han skulle berätta för henne men hon stod bara där och väntade.

- Dagens insikt är att om du ser en människa djupt in i ögonen och ber om något så kommer dem inte att kunna säga ifrån. Du kan få vad du vill.

Elisa funderade på det en stund.

- Är det en gåva du gett mig? Frågade hon till slut.

- Oh, nej. Svarade Lawrence

- Det är något du är född med. Alla människor har olika egenskaper men det är sällan någon verkligen upptäcker vad de kan ådstakomma. Nu vet du iallafall om en hemlighet om dig själv. Men det kommer inte att fungera i den här världen. Det är en del av provet. Sök upp Madame Edith. Hon ger dig mat och husrum för natten. Hon är en av mina kontakter och vet redan att du kommer. Du följer bara gatan till höger tills du kommer fram till en ockultism shop. Det är där hon bor.

Innan Elisa hann säga något mer försvann Lawrence bild i spegeln och spegelhandlaren kom och plockade ned spegeln med en förstulen blick på Elisa.

Och så började Elisa vandra längst gatan som Lawrence sade att hon skulle följa.

 Nu är det upp till er läsare att avgöra om denna berättelse ska ha en fortsättning :) Skriv en kommentar om ni tycker att jag ska skriva vidare på den.

Om du fick en chans? Del 1.

Det var sen kväll. Majbrasan sprakade och glödde som om den aldrig ville dö där ute på den lilla ängen den stod på.

Elisa kände hettan från brasan mot sin hud. Hon hade stått där ett tag nu och sjunkit i tankar, som förtrollad av den flammande elden.

Klockan var mycket. Hon måste snarast gå hem så att hon inte skulle försova sig till jobbet nästa morgon.

Elisa jobbade som kassörska i en närbutik, kan det bli tråkigare än så? Nej, tänkte hon, det finns nog inget som är så ledsamt som att jobba i kassan.

Tankarna fortsatte att mala på på hemvägen. Varför kunde det inte hända något spännande i hennes liv? Allting liksom gick på rutin.

Hon var framme vid den lilla skogsstigen, som ledde till hennes smått avskilda, hem när hon plötsligt kände något vått och mjukt över sin mun.

Det hade en egendomlig lukt. En arm runt hennes bröstkorg, sedan blev allting svart.

Elisa drömde. Bilder flög förbi. Bilder från platser hon aldrig sett förr. Hon såg en pojke på en gata. Han såg mycket fattig ut. Han hade något i famnen...

En fisk. En stor fisk! Plötsligt kom några äldre pojkar. De slog den lilla pojken och tog fisken av honom.

Det sista Elisa såg av pojken i sin dröm var hans tårdränkta ögon som skrek av sorg.

Elisa vaknade upp i ett grått rum. Det var inte riktigt kallt där men ändå inte riktigt varmt. Hon såg sig omkring i dunklet och försökte vänga ögonen vid det egendomliga mörkret.

Hennes blick klarnade. Hon var i ett litet rum. Ett rektangulärt rum med ditsatta stenar som antagligen skulle föreställa någon sorts sitt platser.

Väggarna var skrovliga och hur noga hon än tittade så kunde hon inte se något tak, det var som omd et var för högt upp för att se. Golvet däremot var slätt och skinande som guld.

Var är jag? Tänkte hon och drog fingrarna över sina ögonlock för att klarna tankarna.

- Du är på hemlig ort. Sade en djup röst.

Vart kom rösten ifrån? Hon kunde inte se någon i rummet.

- Härifrån! Från ditt vänstra hörn! Svarade rösten som om den läst hennes tankar.

Elisa såg sig omkring och i det vänstra hörnet satt en katt.

- Nej nu är det någon som driver med mig! Sade Elisa och skrattade lite osäkert.

- En katt kan väl inte läsa tankar och ännu mindre prata!

Katten gick fram mot henne och nu såg Elisa hur kattens mun rörde sig.

- Varför skulle det vara så omöjligt? Sade han.

- Låt det sjunga in...

Elisa tänkte på det och på något konstigt sätt kände hon hur hon faktiskt accepterade det. Som om hon blivit hypnotiserad. Katten fortsatte:

- Vi kattdjur har alltid haft kapacitet till att förstå andra väsens tankar. Vi har bara haft problem med att svara tillbaka så vi lyssnade till människans språk och lärde oss av er. Vi lärde oss ordens konst.

Katten satt nu framför henne och tvättade sig nonchalant. Typiskt katter, tänkte Elisa.

- Men varför valde ni just människan? Frågade hon.

- Tjaaa... Svarade katten utdraget.

- Det är ju ni som ger oss mat förstår du. När skulle du ge mig mat tror du? Om jag skrek "Mjaaau!" eller om jag helt enkelt sade "Mat, tack."?

- Sant nog. Svarade Elisa och drog lite på munnen.

- Men varför är jag här egentligen?

Just då kom två män in genom en obefintlig dörr som Elisa först inte sett. De två männen var spinkiga och såg lite gammaldags klädda ut.

En av männen stannade i dörren medan den andre gick mot katten.

- Ah! Charles, min stumme vän! Sade katten och lät sig snällt klappas av denne Charles.

Sedan vände sig mannen mot Elisa och gjorde några konstiga tecken med sina händer.

- Min vän Charles här vill be om ursäkt för senast. Sade katten.

- Det var han som gjorde dig medvetslös vid skogen och förde dig hit. Du förstår... Fortsatte katten.

- Charles förlorade sin talförmåga för några år sedan så nu talar han med teckenspråk.

Elisa kunde inte låta den lilla tanken, om att det kanske var katten som hade tagit Charles röst, undkomma. Hon skulle inte bli förvånad om så var fallet.

Inget kunde förvåna henne längre trodde hon.

- Men åter till din fråga. Fortsatte katten.

- Jag hörde din önskan om att något kunde hända i ditt liv och nu ger jag dig chansen. Tänker du ta den?

Elisa behövde inte fundera ens en sekund, även om hon inte visste vad hon gav sig in på.

- Ja. Svarade hon högt.

- Då min vän. Sade katten.

- Då ska jag presentera för dig en värld där det handlar om att välja och handla rätt. Du kommer ställas inför prov och varje gång du handlar rätt skall jag ge dig en insikt om dig själv och vad du är kapabel till.

Katten gick bort mot det hörn Elisa först hade sett honom sitta vid.

- Du ska få en enkel början, lilla vän. Sade katten vänd mot henne och sedan lade han tassen mot en stenblock i väggen och tryckte till. Stenen skjutsades in i väggen.

Alldeles framför Elisa öppnades en port. En portal som inte varit där innan. Någonting som Elisa helst ville nämna som ängladam och blåa solstrålar slog emot henne och när det hade lagt sig såg hon något på andra sidan portalen. En pojke... En liten pojke som höll en stor fisk i sin famn. Han såg fattig ut. Var hade hon sett honom förut? Han var så bekant...

Långt borton allt hörde hon kattens röst:

- Mitt namn är Lawrence. God morgon, god dag, god kväll och god natt!

Sedan sögs hon in i den underliga världen på andra sidan porten. Och det var så Elisas äventyr började

Shira Löfstrand

OBS!!! OBS!!! Denna har inte jag skrivit! Författaren till denna visa heter Margit Sandemo, känd författare i norden.

För er som undrar så är mitt lunar nick, Lijalo, inspirerad av en pojke som hette Linde-Lou, förkortas Lindelo, denna pojke förekommer i den världen dit jag ofta flyr när jag känner tristessen. För er som vill veta mer om denne pojke kommer här en berättelse om honom.


"En visa jag sjunger för eder
så låtomoss gråta en tår,
för gossen som tjänte hos Peder
i ungdomens sorgtunga år."

"Blott arbete slit och utskällning
var den arme Lindelos dag.
Från gryning till senaste kvällning
han mötte blott bannor och slag."

"Ung Lindelo hade en broder,
en syster han ha'd likaså.
De hade ej fader, ej moder
så Lindelo värjde* de små."

"I Storskogatorpet de bodde
och brödet de åt var av bark.
Var morgon till Peder han rodde
för Lindelo var ju så stark."

"Nu ska jag förtälja* för eder
hur det sedan för dem månde gå.
Den grymme och lömske herr Peder
han krossade allt för de små."

"Så fager var Lindelos syster,
så liten och nätt som ett rö.
men framtiden blev henne dyster
hon tidigt blev dömd till att dö."

"Så giv mig din syster till frilla*
sa'd Peder till honom en dag.
Nej du får inte göra så illa,
hon är bara femton så ej henne tag."

"Du giver mig också din broder
att arbeta upp på min gård.
Nej jag haver lovat vår moder
att hålla de små i min vård."

"Och lillebror är bara åtta
för klen för att arbeta än.
Han hjälper mig bara med måtta
och han är min närmaste vän."

"Till Lindelo Peder nu sade:
Du tror att du är deras bror,
men din moder en annan nog hade
så blott halvbror du är kan du tro!"

"Då sorgen grep Lindelos hjärta
han kramade hastigt de två.
Och sade men dolde sin smärta:
Ack, gråt icke mer kära små."

"Den onde herr Peder har smädat*
vår älskade moders namn.
Jag aldrig förut haver hädat*
men nog ska jag hämnas den skam!"

"Den onde herr Peder har lovat
att från oss taga allt vad vi har
om han icke får er som han hotat
men jag har nu gett honom svar."

"Nej aldrig jag låter er fara
det lovte jag mor på mitt ord.
Ni alltid hos mig måste vara
vi ensamma syskon på jord."

"Ni delar mitt bröd och min boning
som vi alltid har präglat vi tre.
Om Peder oss visar förkrossning
vi klarar oss nog ska ni se."

"Till torpet kom Peder så dyster
medans Lindelo var på hans gård.
Han skändade* Lindelos syster.
Hur kunde han vara så hård?"

"Då lillebror sökte försvara
sin syster mot så grymmen man
dem båda han dödade bara
och sedan så hastigt försvann."

"Då Lindelo detta fick skåda
en hårlock blev vit så som snö.
Nu Peder har dödat dem båda,
ack, bara jag själv finge dö."

"Han i skogen begravde de arma
små blommor han satte därpå.
Må himlen sig sedan förbarma
över själarna till dessa två."

"Men första skall jag hämnas de arma,
de stackars oskyldiga små.
Må himlen sig sedan förbarma
över själarna till dessa två."

"Han begravde dem djupt uti skogen,
små blommor han satte därpå.
Så tänkte han ge sig till gården
att hämnas de syskonen små."

"Men vid stranden där väntade Peder
med stocken och redo till slag
och Lindlo blev slagen neder
han bannesår* fick denna dag."

"Men till gravarna hade han hunnit
uppå dem han segnade ned
och långt innan solen upprunnit
de döda var nu blivna tre."

"Till himlen foro de alla
men blommor på graven mån'd gro.
Nu haver I* lyssnar I* alla
till visan om ung Lindelo."



Jag hoppas att ni blev lika fängslade som jag av den här berättelsen, men den har nog en hel annan innebörd om man läsaer boken som den kommer ifrån.



Kluriga ord?

*Värjde = tog hand om, beskyddade
*Frilla = hustru, kvinna
*Smädat = smutskastat
*Hädat = brutit mot budorden
*Skändade = tog hennes oskuld (med våldtäckt denna gång)
*Bannesår = dödligt slag, dödsdom

*I = ni eller du

*Förtälja = Berätta

Morgon igen. Jag orkar inte vakna idag, jag vill inte kliva upp. Jag vill inte se honom i skolan och känna något som jag inte vill känna. Steg som närmar sig dörren. Mamma kommer in. "Rickard vakna nu! Annars så kommer du för sent till skolan igen. Frukost står på bordet, jag har stekt mackor med ägg och bacon, det står yoghurt i kylen. Nu måste jag kila iväg till jobbet så att jag själv inte kommer för sent!" Mamma är nästan alltid sen till jobbet. Det är för att hon alltid ska göra så avancerad frukost som tar tid. Hon brukar säga att det är amerikanskt att göra sån frukost. Hon har alltid velat flytta till Amerika men när hon fick mig när hon bara var 17 år så blev det en fråga om ekonomi istället för drömmar. Förlåt mamma. Förlåt att jag blev född. Jag är ändå inte normal. Jävla bög jävel. Nej jag är inte bög! Inte bög!

Skolan är likadan som alltid. Tjejerna ler mot mig och fnittrar när jag går förbi. Jag är en av dem ”snygga” killarna på den här skolan. Men jag vet en som är finare… Finare än alla tillsammans. "Hej baby!" Det är Kitty. Populäraste tjejen på skolan, snyggaste tjejen på skolan. Min flickvän. Flickvän? Snarare täckmantel för att jag är bö… Nej! Jag älskar Kitty. Jag älskar tjejer. Jag drömmer aldrig om att få ligga i hans famn, han den vackraste som finns… "Följer du med på Sonjas fest i helgen? Vi kan låsa in oss på hennes föräldrars rum och ha lite ”mys” där." Kitty blinkar leende med ena ögat för att jag ska fatta vad hon menar. "Ja det är klart att vi ska, snygging." Säger jag och trycker henne mot skåpet och kysser henne. En våg av äckel sköljer över mig som alltid när jag måste hålla på och låtsas vara as tänd på henne. Speciellt när jag måste kyssa hennes kladdiga läppar som mest känns som sandpapper mot själen. Såhär är mitt liv. Såhär har det alltid varit. Såhär ska det alltid vara. Ska man vara populär, cool och ha många anhängare så måste man visa vilken hingst man är. Jag måste ta Kitty överallt och låta alla fatta. Skoltoaletterna, gympasalen, bastun, klassrummet… Usch! Äckliga jävla Kitty! "Hey man! Basket träning efter lunch då?" Björn och mina andra basket polare kommer emot oss. Kitty klänger på min högra arm och kysser mig på halsen. Jag drar fingrarna igenom hennes blonda hår och kysser tillbaka. måste visa polarna hur tänd vi är på varandra. Slampiga Kitty, jag vill helst putta bort henne. "Ja fan! Kitty och hennes kompisar kommer och tittar på." Svarar jag Björn. "Schysst!" Säger Björn och gruppen går där ifrån. Ensam med Kitty.. Orka! "Vi ses efter lunch då." Säger hon och kör upp handen under min T-shirt och smeker min mage. Sen går hon. Jag suckar och tittar ner i sten golvet. Det är så glansigt att jag kan se mig själv. Men vem är det jag tittar på då? "Vet du när vi har träning?" Överraskad tittar jag snabbt upp och ser honom. Marcus. Jag känner hur kinderna blir heta och jag tappar för en stund talförmågan. Jag måste titta ner igen. Se cool ut, jävla bög. Smygkikar på honom och våra blickar möts. "Eeeh… Efter lunch." Han tittar forskande på mig som om han vet. Nej, nej! Han får inte veta! Ingen får veta! Jag kommer bli normal igen någon gång så jag vill inte att någon ska veta! "Okej. Vi ses där då." Säger han och går. Jag tittar efter honom där han går i korridoren. Ser hans händer som jag drömt om att de ska smeka min kind. Hans ryggtavla som jag önskade jag kunde få ligga mot om nätterna. Hans sotsvarta, rufsiga hår som jag så många gånger önskat kunna få känna doften av. Vad är det för tankar jag står och tänker? Förträng, förträng! Så ringer det in.

Det slamrar högt i korgen när Björn gör mål på basket träningen. Tjejerna klappar händerna och visslar och skrattar. Basket är bra, då får jag utlopp för min ilska över mina bögiga tankar. Det är en kill grej och jag känner mig som en normal kille. Jag får en passning och gör mål. Uppskattande dunkningar i ryggen från de andra killarna. Kitty ger släng kyssar som jag besvarar. Tjejerna sitter och försöker se sexiga ut. Men för mig är de bara äckliga allihopa! Marcus försöker göra mål men missar och alla skrattar åt honom. Jag vill skrika åt dem att hålla käften men då fattar dom så jag törs inte. Marcus är inte speciellt bra på basket men det gör inget för han är så jävla fin.


Slut på träningen. In i duscharna. Jag hatar duscharna. Jag vill inte titta på honom när vattnet rinner längst han kropp men jag måste smygtitta. När ingen ser. (Hoppas ingen ser.) Jag stannar kvar och bastar en stund, orkar inte gå tillbaka till skolan. Jag har SO och matte och det är bara jobbigt ändå. Jag sätter mig i bastun en stund sen åker jag fan hem. Jag vill inte sitta i klassrumet och se honom mer. Bra nu har de andra gått. Omklädnings skåpen påväg till bastun är klottrade med en massa skit. Kitty hjärta Marcus står det på ett av dem. Det skrev Kitty den gången när tjejerna smög sig in hit efter en av våra träningar. Det var då vi gick in i bastun... Det borde inte stå Kitty hjärta Marcus. Det borde stå Rickard hjärta Marcus. Nej, då fattar alla. Det borde stå pojke hjärta pojke. Ja det borde det stå. Någon har glömt lampan på i bastun, tur för den någon att jag ska basta då så att jag kan släcka efteråt. Men... Marcus sitter ju här! Fan vad pinsamt! Ska jag gå eller? Nej jag kan ju inte gå nu då tror han väl att jag tycker att han är värsta tönten eller nått! "Hej." Säger Marcus. Jag slänger mig upp på bastubänken ovanför den han sitter på med ett "Tja." Var cool nu jävla bög. "Jag antar att du också skolkar?" Säger Marcus. Han tittar bara ner i golvet. "Aa..." Säger jag. "Har bara SO och matte ändå och det orkar jag inte." Marcus flyttar sig upp till den bänken jag sitter på. Herregud! Tur att han har handduken i knät annars så skulle jag bli tokig! "Jag orkar inte heller gå." Säger han och ler mot mig. Det där leendet... Hans vältränade överkropp och smala midja... Han är så vacker när man kan se hur musklerna arbetar under huden. Han är så solbränd och fräsh... Oj! Nu kom jag på mig själv med att stirra! Hoppas han inte såg... Jag tittar upp på honom. Han ser på mig. Han ser rakt in i mina ögon med sina gråa, överjordiska ögon. Han såg det! Han såg! Nu är det kört! Nu drar jag! Jag ställer mig upp och mumlar "Måste nog gå på matten ändå om jag ska få något betyg." Helvete heller! Nu åker jag hem och tittar på porr och kommer inte tillbaka till skolan förrän jag är normal igen! "Du behöver inte skämmas." Marcus röst får mig att vända mig om. "Va?" Säger jag. "Du behöver inte skämmas över att du tycker om mig på det sättet." Han vet nu. Nu vet han! "Va? Vadå tycker om dig på det sättet? Tror du att jag är bög eller?" Rösten bara hackar fram ur mig. Så otroligt pinsamt! "Ja det tror jag." Säger Marcus. "Men det gör inget för jag känner samma sak. För dig alltså." Jag stelnar som en saltstod... "Va?" Lyckas jag pressa fram. "Ja, jag trodde inte att jag var lagd åt det hållet innan men när jag såg hur du tittade på mig så upptäckte jag att jag började tycka om det... Och jag tyckte om det mer och mer ända tills jag... Blev kär i dig" Vad säger jag nu? "Du är den enda killen jag någonsin känt såhär för!" Säger jag. "Detsamma..." säger Marcus. "Vet du, jag var aldrig intresserad av basket. Jag började bara när jag fick höra att du skulle det... Jag ville bara vara nära dig. Se dig. Haha, du ser ju hur kass jag är på det." Ler han mot mig. "Men det gör inget för du är så jävla underbar ändå!" Säger jag med brännande tårar av lycka i mina ögon. "Så vad gör vi nu?" Frågar Marcus. "Ska vi bara fortsätta som om inget har hänt eller ska vi... Ska vi vara med varandra?" Jag känner hur hjärtat dunkar... "Jag vill vara med dig." Säger jag bestämt. "Jag skiter i Kitty! Hon är bara en jävla slyna som jag aldrig brytt mig om, aldrig någonsin!" Marcus reser sig upp. Ska han gå? Vad hände nu? Sa jag något fel? Är det nått jävla skämt alltihop och jag har gjort bort mig totalt nu? Han går ner från bänken! Nu går han! Nu är allt slut! Och plötsligt... Pojkläppar mot pojkläppar. Lycka! Jublande lycka! Pilar av värme ilar igenom min kropp! Pojkläppar mot pojkläppar. Rickard hjärta Marcus. Marcus hjärta Rickard. Pojke hjärta pojke.


Pojke hjärta pojke.

Shira Löfstrand